Fredmundbergets gruvfält
© Blötbergets Kulturförening 2011
Startsida Om oss Gruvfält Idrott Galleri Kontakt Styrelse Arkiv
Sakta smyger sig skogen in över det gamla gruvfältet och naturen återtar sina positioner. I dag är det nära nog omöjligt att göra sig en föreställning om vilka omfattande verksamheter som pågått här i flera sekler. På 1600- talet, när Sverige hade blivit en stormakt blev efterfrågan på järn allt större. Från att tidigare ha varit hänvisad till sjö och myrmalm som smältes hemma på gårdarna, började man nu söka efter malm i berget. Redan på 1600-talet hade man upptäckt en malmfyndighet vid Fredmundberget. I äldre stavning ”Främingberget”. Här började några bönder från Gonäs en försiktig brytning av malmkroppen, detta genom tillmakning. Den brutna malmen forslades med slädar vintertid till  hyttan i Gonäs. Här smältes malmen till tackjärn som såldes till smedjor vilka förädlade järnet till bruksföremål för vidare avsalu. Malmletningen intensifierades med åren och antalet inmutningar ökade. Det totala kända antalet gruvor och skärpningar (provbrytningar i markytan) är 34 stycken och tre som man inte kunnat kartlägga. Gruvbrytningen var mycket besvärad av vatten som snabbt fyllde dom små dagbrotten som då måste ösas läns för att tillmakning skulle kunna ske. Nu byggdes ett vattenhjul nere vid Gonäsån som dämdes upp till en damm (Konstdammen.) Hjulet drev en stånggång som i sin tur drev pumpstockar vilka skötte länspumpningen av gruvan. Uppfordringen av malmen skedde med en hästvandring, en anordning med en liggande trumma på vilken hisslinan drogs upp när hästarna drev den runt.
I 1644 års bergmästarrelation omtalas att brytning förekommer i “Främkiärrsgruvan”, Fredmundberget och att den upptäcktes 1640. 1674 års bergmästarrelation anger att Fredmundbergets gruvor är “många, icke stora eller djupa, allesamman av kallbräckt art, men icke så elak som Grängesbergs sten”. De har, visar det sig, ingen gruvskog sig tilldelade, varför de som bröt, själva fick skaffa sig ved för tillmakningen. Den största gruvan är 13 famnar lång, 4 famnar djup och 1½ famn bred, den är vattensjuk och pumpas ur med handpumpar. Malmen uppbäres på bryggor och kostar på gruvbacken 1 daler lasset. Malmen användes huvudsakligen vid Gonäs hytta samt till någon del i Starbo hytta. 1711 har gruvbrytningen i Fredmundbergets gruvor till större delen blivit förbjuden på grund av den höga fosforhalten. 1835 bildades Fredmundbergs konstbolag vid en stämma med intressenterna i Ickorrgruvan, Kolbottengruvan samt Köpmangruvan. Före 1900 förde Fredmundbergets gruvor en mycket tynande tillvaro, men nu gjorde upptäckten av Thomasprocessen, som möjliggjorde användning av fosforrik malm vid järnframställningen, att även denna malm blev intressant att tillvarata. 1907 Fredmundbergets konstbolag som ägde några av gruvorna i Fredmundberget säljes till Bergverksaktiebolaget Vulcanus med tillhörande utmål och anläggningar. 1912 Bergverksaktiebolaget Vulcanus köper ytterligare utmål i Fredmundberget. Falks schakt börjar drivas i Nya Kolbottengruvan för att användas som uppfordringsschakt för samtliga Vulcanusägda gruvor i Fredmundberget. 1918 Brytning börjar i Ickorrgruvan. Till Jordgruvan och Tolvmannagruvan drivs undersökningsorter på 90 m nivå. 1938 Genom byte erhöll Vulcanus ytterligare ett antal utmål i Fredmundberget. 1944 Brytning upphörde och Falks schakt användes som luftmagasin till Vulcanusgruvan. Källa: Jernkontorets annaler. Länsarkivet Håksberg. Arkivcentrum i Dalarna. Ludvika gammelgårds arkiv. Christer Fredriksson, historik över gruvor i Blötberget.
Teckning av Ferdinand Boberg, 1918 Fredmundbergets gruvfält Blötbergets gruvfält